Resfeber

Filar på sista frilansuppdraget innan resan till stipendieland i Västmanland i morgon bitti. Ska bli intressant att se vad det blir av månaden med datorn och novellsamlingsmanuset. Det är inte första gången jag åkt iväg för att skriva. Jag har varit på Capri, i Stockholms skärgård och senast, 2007, på ett annat stipendium i Västmanland. Bortovaron och stillheten brukar betyda produktivitet. Jag ska försöka hinna med att blogga då och då mellan skrivpassen också. Så får vi se. Just nu har jag lite resfeber, fast resan bara tar en dryg timme.

Nu har jag blodfläckat Vilda Västmanland

På väg tillbaka till stipendiestugan inatt körde jag över en grävling. Den for bara ur det höga ogräset i dikestuvorna och ut på grusvägen rätt under framlyktorna. Jag hann bara registrera att det var en grävling innan bilhjulen for över djuret. Jag klev inte ur i mörkret, man ska inte göra det. Grävlingar är aggressiva varelser utan att man kör över dem. Den här ville jag inte möta. I förmiddags for jag vägen tillbaka. Där låg grävlingen med en stor blodfläck under det lilla huvudet. Den hade dött på fläcken, så att säga. Vilket kändes mest barmhärtigt i all obarmhärtighet. Jag tog en kraftig gren och sköt den tunga, hårda kroppen ner i diket som den kom ifrån. Bara blodfläcken i gruset blev kvar. Jag bespar er en bild på det hela.
Vilda Västmanland gör åter skäl för namnet. Tills det regnar är vägen in till den redan berättelsetyngda och skönlitterära byn Nyhyttan blodfläckad.