Veckans ord: Rasmaktsordningen

I fredags publicerades en kort på plats-artikel jag skrivit under vinjetten "Veckans ord" i Arbetet. Artikeln har blivit i hög grad "gillad" på Facebook och omtwittrad. Förmodligen mycket beroende på ämnet. Här kan ni läsa artikeln "Rasmaktsordningen".

Ett fuck you-finger från förorten

För tidningen Arbetets räkning har jag varit på Dramaten och sett John Ajvide Lindqvists debut som dramatiker. Jag hittar anledningar att både relektera över den för detta förortsungens lilla revolution på nationalscenen på Östermalm och resultaten av och vitsen med att vi arbetar. Läs reflektionen här.

Stolt reporter på Transportarbetaren

Ser nu att jag inte skrivit något här om att jag sedan 3 oktober är reporter på tidningen Transportarbetaren. Mycket roligt och hedrande förstås. Och en tidning som behövs mer än någonsin, som alla fackförbundstidningar. Välformulerade, kunniga och envist arbetande tidningar som står på arbetarnas sida, inte minst.
Mot nyliberala företag, riskkapitalister och regeringar. Och hänsynslösa arbetsgivare. Och när det här och där råder någon sorts infantil föreställning om att det inte finns några arbetare kvar i Sverige.

Ingen Åh nej-dag

Nej då. Ingen Åh nej-dag alls idag. Levererade en vers till en uppdragsgivare imorse och fick med beröm godkänt. Sedan cyklade jag 3,5 kilometer på motionscykeln medan kattrackarn följde färden med visst intresse, innan hon kurade ihop sig igen i fåtöljen intill.

Sedan har jag läst en bra bit i en bok jag ska skriva om till en annan uppdragsgivare. Anmält mig till en bildbehandlingskurs och skickat ut en skrivarkurslärarkrok.

Så om den här dagen är katten och jag inte överens.

När alla knoddar kallar sig journalister

Läser journalisten Paul Frigyes artikel i Expressen. En artikel han inte fått publicera i facktidningen Journalisten och därför sa han upp sig i veckan. Jag kan inte se att det finns något egentligen kontroversiellt i artikeln, där han resonerar om journalistikens fortsatta existens i gratissamhället. Ja, eller kapitalistsamhället. Där människor helst inte betalar för något alls, utan där pengar ska läggas på hög, och där klädansvariga på modetidningar och bloggare kallar sig journalister. Varför räcker det inte att kalla sig klädansvarig och bloggare? Vad är det för fel på det? Jag förstår inte. Om jag målar en vägg kallar jag mig inte hantverkare och ger jag min fästmö en Ipren kallar jag mig inte läkare. Jag förstår inte meteorologer som kallar sig journalister heller. Varför förvirra läsarna, lyssnarna, tittarna med att kalla sig något man inte är? Jag förstår inte poängen.

Ofta (inte alltid) finns det en större ödmjukhet när det gäller författare. Många vill inte kalla sig det innan de gett ut ett par-tre böcker på ett etablerat förlag. Jag tror att alla förlorar på att folk som inte är journalister kallar sig det. Men jag tror också att nedskärningar bidrar till utvecklingen. Nedskärningar på redaktionerna, där arbetsbelastningen är hög och där det är väldigt svårt att få fasta anställningar och där även frilansmedverkan inskränkts alltmer och arvodena sänks. Jag tror att journalistiken, där reportrar bara återger politikers och andra makthavares svar utan pålästa följdfrågor, är en annan orsak till att vem som helst gärna kallar sig journalist: "Jag menar - hur svårt kan det vara att ställa en fråga och förmedla svaret, liksom?".

Media har delvis sig själva att skylla. Och när allt är gratis blir journalistiken mer ofarlig för makthavarna. De önskar sig nog hellre en massa knoddar som ägnar sig åt mode och återger vad makthavarna säger istället för att ställa underbyggda kritiska frågor. (Kolla exempelvis Statens Kulturråds senaste års massaker på kulturtidskrifterna).
Så: Kalla er gärna för journalister alla fritidspulare, men kom inte och gnäll sedan när världen ser ut som den gör.

Hon hjälper utsatta kvinnor vidare

Nu ligger min intervju med ordföranden för kvinnojouren Regnbågen i Botkyrka på ETC Stockholms hemsida. Johanna Hammarström växte upp i det ockuperade Holland under andra världskriget och vet hur det är att sakna mänskliga rättigheter.

Håll alla dörrar öppna

Redaktörar och knepar och knåpar med ett bokprojekt jag hoppas få snurr på vad det lider. Blev bjuden på lunch på stan idag av en vän och kollega som jag kanske kommer att samarbeta med vad det lider. Det är bra att hålla en massa dörrar öppna och vrida och vända på journalist- och författarskapet. Jag har alltid varit en mångsysslare och trivs bäst med att ha flera saker på gång samtidigt.

Snart läser jag "De apatiska"

U frågar snällt om det är så att jag ska läsa Gellert Tamas "De apatiska", eller om hon kan läsa den före mig. Jo, säger jag, jag är snart klar med "Tåbb" och då vill jag läsa Tamas bok. Inte bara för att han enligt uppgift citerar en intervju jag gjorde för många år sedan med Lars Demian, inte bara för att det är en bok jag bara känner att jag måste läsa efter att ha läst "Lasermannen" när den kom och tyckte mycket om den, inte bara för att jag själv blivit intervjuad av Tamas en gång på Bokmässan i Göteborg utan också förstås eftersom att jag hört både en massa gott och läst en massa kritik mot Tamas arbetssätt kring boken. Och för att när jag läst Tamas inlägg och tidigare reportage sympatiserar mycket med honom i hans människosyn. Så U får vänta lite på den boken. Men vi har ju i och för sig några till.

Väntanstider för författaren, journalisten och redaktören

Karlfeldt får åter rätt, trots att jag inte är gravid: Intet är som väntanstider...
Imorgon ägnar jag hela dagen åt att redaktöra, eftersom vi har hantverkare hemma som stökar omkring och vill göra det utan publik.
Väntar också, enligt frilansarens tradition, på svar och pengar från olika håll. Den skrivande författarens och journalistens främsta egenskap är inget annat än tålamod.

December för författaren, redaktören och journalisten

Resten av december spikad i stort sett. Ett större reportagejobb som ska göras färdigt, en dagsvers återstår och så har jag några uppslag till att fila på. Därutöver puttrar antologin på. Läser och läser och ger respons. Intressant är hur glada många blir över synpunkterna. Och att många publicerade författare säger att de sällan fått liknande feedback tidigare. Man blir förvånad.

I eftermiddag blir det dessutom lite research gjort för ett tidigare påbörjat romanprojekt som jag eventuellt kör igång med i vår. Har tre bokidéer, förutom den ungdomsbok farsan och jag skriver på. Snart måste jag bestämma mig för vilket projekt utöver ungdomsboken jag ska satsa tid och energi på.

Spelar Allan

Allan Edwall, denne briljante skådespelare, regissör, artist och vispoet. Det är tolv år sedan han dog och han kittlar fortfarande våra hjärtan. Jag och min favoritfotograf José Figueroa hade en intensiv jobbdag ihop igår. På eftermiddagen tog vi en paus hemma hos honom med mellanmål - te och honungsmackor - och medan han kollade mailen lirade han Allan Edwall. Stannade upp då och då när Edwalls text träffade lite extra rätt i hjärtat och log och fnissade och sa: "Det här är så jävla bra, Victor!"

När jag kom hem, dödstrött, efter arbetsdagens slut letade jag upp den här Edwallklassikern. Tycker att världen behöver lite mer Allan Edwall, helt enkelt.

Litteraturarr och journalistik

Sydde ihop ett litteraturarr på morgonen. Återkommer med mer info om det. Ikväll ska jag göra en intervju. Ska strax förbereda frågor.

Annars blir det mest läsande och responsmailande idag. Äcklas av grisavslöjandet och förundras av Mitt i Söderort. Mitt i:s avslöjande handlar om att "skandalhuset" i Rågsved, där kommunen känt sig tvingad att hota flytta ut hyresgästerna, förväntas hållas samman med nylonband. Visserligen var det några år sedan jag avslutade min byggnadstekniska utbildning, men spännband som bärande konstruktion låter ju inte helt hundra. Journalistik och avslöjanden, ta reda på saker är kittlande. Säger han som aldrig skulle bli journalist.

Mitt senaste reportage: "Välkommen till verkligheten"

Här kan man läsa mitt senaste reportage - ett besök tillsammans med Stockholms stads uppsökare hos den hemlösa grupp som kallas "Husvagnsfolket" i Sollentuna. Publicerat i senaste numret av ETC Stockholm.

Foto: Victor Estby

Skrivrummet som skötrum

Igår hade skrivarlyan besök av både gamla och unga. Den yngste, bara två veckor gammal, fick blöjan bytt två gånger eftersom han bestämt sig för att vara synnerligen produktiv. Jag fick se min egen produktivitet vid skrivbordet fullständigt utkonkurrerad, när detsamma blev förvandlat till tillfälligt skötbord.

Ikväll har jag läst ut Jan Guillous skrivmemoarer och han skriver rappt och spännande och lyckas foga in sitt eget liv väl i sin bokdramaturgiska mall. Berättandet är som vanligt effektivt och underhållande och det är förstås ett unikt stycke svensk press- och författarhistoria.
Mest förvånande är att han så många gånger skriver om egna klantigheter och brister. Och hur viktigt det är att prata med och lyssna på andra när man skriver böcker. Det hade jag inte väntat mig.
En intressant detalj är den hårda kritiken mot Olof Palme. Förmodligen är den berättigad rakt igenom, men ändå blir det till slut för mycket. Palme är död och kan inte försvara sig. Hur mycket makt han än hade medan han levde och hur mycket han än kan ha missbrukat den. Nu har han ingen makt och därför tycker man mot slutet av boken synd om honom när Guillou återigen hamrar över honom med skrivmaskinen.
Men sammantaget är boken en mycket inspirerande läsning för alla som håller på med det skrivna ordet! Rekommenderas varmt!

Måndagsrapport

Kilometersimmat idag, slutresearchat (hoppas jag) till novellsamlingen. Skickat lite arbetsprover till olika tidningar. Antologiredaktörat. Referensgruppsmedlemsstöttat. Så nu blir det journalistskriva av.

Recensenten hamnar inte i evigheten

"Det var inget som bet sig fast..." Ibland ger man inga bestående intryck som recensent. Eller...?
Men jag vet i och för sig ett par författare som aldrig kommer att glömma mina recensioner. Oavsett om jag skrivit dem själv eller inte.

Två dagsverser och en författarintervju!

Dagens postlådeskörd känns riktigt skön för den hemmasittande frilansaren:
En dagsvers i LO-tidningen, en dagsvers i ST Press och en intervju med författaren Bengt O Björklund i ETC Stockholm.
En bra avslutning på veckan. Solen brinner fortfarande genom höstträdens lövverk. Kanske dags att fira dagen med en cykeltur eller promenad?

Povel Ramel - ännu en stor versförebild

Povel Ramel. Ännu en mästare och förebild när det gäller mitt dagsverseri. Underbara bilder av Karl X Gustaf och Napoleon han levererar här! Lyssna! Njut av en av våra största ordmakare!

Intervjuade honom en gång hemma hos honom. Ibland är det roligare än annars att vara journalist.

Istället för bokmässan - Att ändå vara där

Har varit i mina barndomstrakter, Skärholmen, och gjort en intervju med författaren Titti Persson i senaste numret av ETC Stockholm. Tidningen har sålts på Bokmässan. Så jag har ändå varit lite närvarande.
Nej, nu ska jag skriva på farsans och min ungdomsbok innan jag återigen lämnar värmländska skrivarstugan för skrivarlyan i Stockholm.

Foto: Victor Estby

Författaren tar plats i skrivarlyan

Två större journalistiska jobb levererade. Nu är det tid för författaren att ta plats i skrivarlyan. Men först efter att tvätten är klar och jag besökt farsan för fortsatta diskussioner om vårt gemensamma bokprojekt. Imorrn ska jag försöka prioritera novellsamlingen. Kanske rentav skriva färdigt den sista novellen. Vem vet?

Lite Jekyll & Hyde är man allt. Frågan är bara vad som är vad och vem som är vem.