Dagens dagsvers: Höstsonett till Justine

Här en sonett jag just skrev. Ibland måste man bara få ner och ut de där idéerna som samlas i skallen. Hade jag inte den möjligheten skulle jag bli galen.


Höstsonett till Justine

Den värmer dig så gott och varmt, Justine,
när hösten börjat släpa kring ditt tjäll
och världen mörknar och det drar mot kväll,
den handduken du snodde i Berlin

ifrån det klassiska Adlon Hotel
där världens stjärnor ju en gång tog in.
Du blir snart torrare och extra fin,
i spegeln ler en stjärnbeströdd modell.

Du torkar kroppen din och tänker på
att du frotterar dig med den frotté
som torkat Charlie Chaplins filmmustasch

och allting under Garbos negligé.
Att handdukar utsätts för visst slitage
på åttio år vill du inte förstå.

Festivalglädje

Istället för förgänglighet, som jag fått kritik för angående förra inlägget, kommer här ett mer hoppfullt inlägg. Livet är inte bara förgängligt. Det går också vidare. Trots allt.

Jag är ingen sång-och-dansman på beställning. Jag har aldrig påstått att de som läser den här bloggen alltid ska skratta. Men jag har ingen ambition att enbart vara en dysterkvist heller. Ingen dör av att gråta. Men man lever nog, som Charlie Chaplin sa, lite längre om man ler ofta. Så här bjuder jag på ett leende från festivalen jag besökt senaste dagarna.

Charlie Chaplin & Michael Jackson uppmanar oss att le