Poesi som lever genom århundraden

Idag är det 100 år sedan Gustaf Fröding dog. Enligt en uppgift jag läste idag i en tidning ska 150 000-200 000 personer ha kantat gatorna från Djurgården till Klara kyrka, där begravningsakten ägde rum. Verner von Heidenstam snodde på två dagar ihop hyllningsdikten "Gustaf Frödings jordafärd", som blev en klassiker, som tonsattes av Hugo Alfvén på två dagar. Den tonsatta dikten framfördes på begravningen 12 februari i Klara kyrka av Orphei Drängar, dirigerade av Alfvén.

Så kan en stor poet själv bli stor poesi, som lever vidare genom århundraden. Fröding är en av de poeter som betytt allra mest för mig och mitt diktande. I Värmland kan bara Nils Ferlin mäta sig med honom, enligt min mening. Båda hade de en en fullständigt klar blick för utsatthet och de kunde göra stor konst av den blicken.

Diktduell med U

U och jag diktduellerar. Hon läser sin värmländska Gustaf Fröding och jag min stockholmska Stig Dagerman.

- Men han kommer väl aldrig upp i Frödings nivå, säger U skojfriskt skroderande när jag säger att Dagerman fick ihop en något bredare hyllproduktion och det bara under tio år.

Hon läser den långa "En morgondröm", vi har läst den båda två många gånger tidigare. Hon läser högt och lugnt och vackert. Gråter när det hettar till som mest. Då gråter jag också. U säger att det är ju fantastiskt att Fröding, som aldrig kan ha upplevt sex och kärlek i en sådan kombination kunde gestalta det ändå så här. Jag läser "Höst" och U säger efter en stund, fortfarande uppfylld av sin Fröding, att hon inte läst så mycket Dagerman men att det där var vackert. Jag läser "Liten måndagströst" och U nickar. Jag läser Dagermans dagsvers "Hemlös" från september 1946, där han inspirerats av nyheten att militären vägrat ställa de tomma kasernernas sängar till förfogande för Stockholms många hemlösa. Dagerman hittar dock en vedstapel som "öppnar sin skugga/ åt en ensam, frysande kropp". Och halsen tjocknar när jag läser och jag får dröja lite och U har tårar i ögonen igen.

Förmiddagens briljanta poeter

På morgonen var min radarparskollega, fotografen José Figueroa, förbi på en kaffe och lite jobbsnack. Han skulle sedan vidare till en ännu en författarplats. Ja, nu syftar jag inte på min lya, utan på att han plåtar Arbetarens sommarserie med svenska klassiska kulturikoners, däribland många författares, hemtrakter.

Efter att José lämnat min lya bläddrar jag fram ett av dessa författarfotspår i ett ex av Arbetaren ur sommartidningshögen. Det är Ruben Nilson och hans Ekenskvarter. Fastnar snabbt i den kunniga och rappa artikeltexten och alla briljanta Nilson-citat. Har aldrig tidigare fastnat för honom. Visste exempelvis inte att han skrivit så elakt och vasst mot krigshets. Men nu, när jag läser honom, ser jag också i Stockholmshyllningstexterna hur vasst och vackert han skriver.

I brist på Ruben Nilson-skivor sätter jag på en Fröding-platta och fångas av hans ordmagi medan jag duschar.

Två svenska poetikoner som påminner oss om att allt inte var bättre förr. Även om poesin ibland var det.

Ska försöka hinna få tag på Ruben Nilsons visböcker och Fred Åkerströms Nilson-plattor innan jag beger mig tillbaka till Värmland. Förmodligen är det tidsoptimistiskt. Jag har ju en del att skriva också. Bland annat.

Det är viktigt med passande attiraljer när man skapar skönlitteratur

Sedan är det bara skrivandet kvar.
Men det får bli imorgon.
Godnatt.

Möte med Fröding och Ferlin i Karlstad

Mellanlandning i Karlstad, staden som en solig servitris på stadshotellet gett ett ibland felaktigt rykte om att vara särskilt solig. Idag var det mer mulet än sol. Men Fröding och Ferlin stod ändå tappert på sina poster. De briljanta Värmlandsdiktarna börjar alltmer likna cykelställ. Kanske tycker Karlstadscyklisterna att det känns tryggt att de vaktar deras parkerade trampfordon. Och det är ju trots allt bättre än att inte användas alls.

En äldre, trevlig man som satt på en bänk intill Ferlin frågade mig om han skulle ta bort cykeln. Men jag sa att Nisse säkert hade tyckt att bilden hade varit ett bra uppslag till en dikt. Då skrattade mannen och hans damsällskap gott. Damen, lika trevlig som hennes herrsällskap, berättade att hon alltid brukade sätta sig ner bredvid Ferlin på bänken i Filipstad när hon kom dit och bevisligen gjorde hon detsamma här i Karlstad. Men Ferlinstatyn i Stockholm tyckte hon var ful. Trots att jag berättade att ovänliga människor där brukar såga bort hans bronsfimp ur munnen på honom och att vänliga människor delar med sig av sina fullt rökbara tobaksditon.

Petat lite med novellsamlingen

Känt mig lite splittrad idag. Inte haft någon skrivro. Eftersom Jan Guillou har bestämt att det för professionella författare inte finns något som heter inspiration så kan det inte ha varit det jag har saknat i alla fall. Skönt.

Har petat lite med novellsamlingen i alla fall. Vaknade igår morse av en logisk detalj jag missat i slutet av en av novellerna. Lade in den nu. Borde betyda att åtminstone den novellen är klar. Hoppas bli klar med samlingen den här månaden. Det är märkligt hur likt arbetet med en bok kan vara läsningen av en god sådan. Man vill både igenom den och att den inte ska ta slut när man väl närmar sig slutet.

Nöjd med att jag idag också skaffat ett hängmappsarkiv för alla novellutkasten till samlingen. Gör skrivbordet lite mer hemtrevligt att slå sig ned vid. Ett litet, prydligt svart, fyrkantigt och välfyllt papptorn tronar nu på golvet under detsamma.

Fick häromdagen inbetalningskort från Karlstad för årets medlemsavgift till Frödingsällskapet. Det ska jag betala nu så att de skäggiga farbröderna i styrelsen, som alla ser ut som Gustaf Fröding (lika bisarrt som sant), inte ska bli ledsna på mig. En av anledningarna att vara med i sällskapet är att de skickar fina, somriga vykort.