Arbetarlitteraturens nya hopp

Läs här min intervju i ETC med arbetarlitteraturens nya hopp, Jenny Wrangborg. Kallskänka och poet, som Göran Greider utsett till Susanna Alakoskis, Elsie Johanssons och Moa Martinsons arvtagare.

Dagerman skrev nog för dagen

Gjorde just klart en vers till en av mina uppdragsgivare. Men är lite osäker på om den sitter till hundra procent. Ska låta U läsa den när hon är tillbaka från en körrepetition. Och sedan ska jag låta versen ligga till sig över natten, som vanligt. En av mina stora förebilder som dagsversmakare, Stig Dagerman, porträtteras i dag i Svenska Dagbladet. Göran Greider har valt ut tre dagsversfavoriter som publiceras i anslutning till reportaget. Jag undrar om Dagerman körde med ligga-till-sig-nätter. Han hade nog inte så stor möjlighet till det, tänker jag, eftersom han skrev dagligen i en dagstidning. Men bra blev det ändå oftast.

Litteraturdebatt som klär av medelklassen

Läser Göran Greider i Aftonbladet. Ja, varför denna avoghet mot realism hos många kritiker och litteraturförståsigpåare? Jag förstår inte. Kan allting vara nyskapande? Ska det vara det? Och i så fall varför?
Jag undrar om inte debatten i själva verket handlar om ideologi. Att det finns så många medelklassmänniskor som inte vill se att det finns en arbetarklass idag som vårdar deras gamla, tar hand om deras barn, städar deras arbetsplatser och hämtar deras sopor. Jobbet ska göras, men det ska synas så lite att det nästan inte ska finnas. Och människor som är narkomaner, alkoholister och psykiskt sjuka ska skylla sig själva, så slipper medelklassmänniskorna vara med och hjälpa dem.
Eftersom jag själv är medelklass har jag ännu svårare att förstå den här hållningen. Kanske beror det på att jag inte glömt mina rötter och inte förnekar att jag själv arbetat som vårdbiträde, att min farmor var statarbarn och min mormor hembiträde.

Ingen ro för Ivar Lo

Var på Ivar Lo-prisutdelningen igår med farsan. Träffade också en trevlig bekant och författar- och frilanskollega där. Vi konstaterade båda två att det var bra för hemmasittare som han och jag att ta sig ut på sådan här saker. För första gången var det inträde till evenemanget. Men hundra kronor för ett glas mousserande vin, snittar och ett program med prisutdelningen och tacktal av mottagaren Kristian Lundberg, högläsning av Sven Wollter och Torsten Wahlund, framträdandeav Sofia Karlsson med band och ett arbetarlitteraturens brandtal av Göran Greider är ju inte särskilt dyrt.

Sven Wollter var först ut med att läsa. När han kommit en bit in i sitt utvalda stycke ur Ivar Lo-Johanssons sista bok "Till en författare" brakade det till bland stolarna vid utgången. Sven Wollter stannade upp i läsningen, kisade, skuggade med handen för ögonen och frågade:

- Är det någon som har gjort sig illa?

Allas blickar vändes mot brakhållet.

Det visade sig vara en gammal man i mörk kostym som stapplat in och ramlat bland stolarna. När han fick hjälp att resa sig av några snälla åhörare skrek han så det ekade i salongen:

- MINA GLASÖGON! VAR ÄR MINA GLASÖGON! JAG HAR TAPPAT MINA GLASÖGON! JAG MÅSTE HA MINA GLASÖGON!

De snälla åhörarna plockade upp glasögonen och gav honom dem.

Sven Wollter gjorde sig redo att fortsätta och våra blickar vändes mot honom igen.

- ÄR DET HÄR DEN HÄR IVAR LO-GREJEN!? undrade den gamle mannen leende medan han stultade fram i salongen.

En rådig medlem i Ivar Los författarfond hade skyndat till och svarade att ja, det var det.

- Varsågod och sitt, sa Sven Wollter och log från scenen.

Mannen gick förmodligen så fort hans ben bar honom, det vill säga oändligt långsamt, ända längst fram och satte sig sedan ner. När han sedan var på väg att fråga något om vad som hände på scenen nu då, hyssjade den rådige Ivar Lo-representanten på honom. Bara så lagom högt att han höll tyst resten av kvällen.

Poeter vägrar vara hovnarrar

En majoritet av de trettio poeter som tillfrågats om de vill skriva kärleksdikter till Victoria Bernadottes och Daniel Westlings bröllop i juni har tackat nej. Jag är glad att mina diktaridoler Kristina Lugn, Göran Greider, Göran Sonnevi, Bruno K. Öijer och Tomas Tidholm sagt ifrån. Tidholm säger till Dagens Nyheter:
- Den vämjelse jag känner inför evenemanget saknar ord. Jag är absolut emot monarki, avskyr hela det spektaklet. Det är inte värdigt en demokrati.
De flesta poeter har alltid varit fattiga, men de kan åtminstone numera ha den värdighet att de kan vägra vara hovnarrar. För knappt tre hundra år sedan hade de inte haft samma möjlighet. Chefen på Liljevalchs, Mårten Castenfors, som tagit initiativiet säger till DN:
- Det är lite larvigt att folk är så känsliga. Jag vill göra ett skojigt publikt konstprojekt.
Sorgligt historielös människa som inte har respekt för andra människors kritik mot monarkin och överheten och ovilja att bli en beståndsdel i hans pajaskonster för kungahuset.

Greider om "mitt" R-nummer

Göran Greider recenserar Pockettidningen R:s nummer om finanskrisen, som jag är reporter för i dagens Aftonbladet. Tungt!