En till stockholmare i världen

I sista intervjun i serien om stockholmare som varit med om världshändelser, som jag gjort för ETC, möter jag Haedar Jahangiri. Han var med om den iranska revolutionen 1978-1979. Fyra av hans syskon blev sedan mördade av Ayatollah Khomeinis regim. Själv klarade han sig undan att bli avrättad med en hårsmån. Läs intervjun här.

Drömskt och rått realistiskt

Kvinnan bredvid mig gråter när eftertexterna börjar rulla. Filmen tillägnas alla som dött mellan 1906 och 2009 i kampen för ett fritt Iran.
Hon ser på mig med tårblanka ögon och ler och säger:
- Den var bra.
Väntar på svar och när jag nickar säger hon:
- Tur att man bor i Sverige!
Filmen vi och ett hundratal män och kvinnor, mest kvinnor, just sett är den iranska filmen "Kvinnor utan män" och handlar om fyra kvinnors liv i Teheran kring militärkuppen 1953 när brittiskt och amerikanskt ledda styrkor störtade den demokratiskt valda regeringen och återinsatte shahen som envåldshärskare. Filmen bygger på romanen "Women without men", skriven av den iranska kvinnliga författaren Sharhnush Parsipur. Boken skrevs 1974 men kom ut först 1989.

De fyra kvinnorna försöker alla på olika sätt fly de förtryck de utsätts för av både enskilda nära män, enskilda okända män, religiös fundamentalism och politiska krafter inifrån Iran och från västländerna Storbritannien och USA.

En sorts George Orwell möter Ingmar Bergman och Joyce Carol Oates. Det mesta är slitet, fult och sjaskigt. Alltsammans täckt med en kvävande hopplös, grå hinna. Ljuspunkterna är få, men tillräckliga för att publiken kan snudda vid hur det borde kännas att leva i en förtryckande diktatur, där du som kvinna måste underkasta dig andra människor, män och krypa omkring som en träl. Det finns inte så många alternativ, sätt att fly på. För även det spindelvävsbehängda och buskrisiga paradiset har en port som öppnas för alla, även för alla i den värld man vill fly från.

Filmspråket är delvis drömskt och delvis rått realistiskt, som livet självt.

När man ser en sådan här film förstår man att allt prat om att slöjor är kultur är trams. Slöjor är förtryck! Punkt. Den som inte håller med kan ju fundera på varför män inte går omkring i slöja.

När världen kommer nära

- Ibland kommer världen så nära, säger U när vi passerar dagens stora demonstration mot diktaturregimen i Iran.

Hon har ett så vackert språk, U.

Demonstranterna reser en grön banderoll fullklottrad med namn på personer som protesterar mot de styrande i Iran. Den räcker runt hela Nybroviken. Mycket imponerande. Polisinsatsen är nästan lika imponerande. På andra sidan Blasieholmen åker sedan EU-pamparna i mindre imponerande följen bakom svarta fönster och solglasögon i ilfart, omgärdade med tjutande polissirener. Som om de skämdes.

På Nybroplan står flera Dialogpoliser och gör skäl för namnet. En rätt passande plats för den typen av polis - framför Dramaten.

När jag hoppar av cykeln för att fota demonstrationen stannar U på andra sidan gatan. En kvinna som flytt från Iran tar genast kontakt med henne och börjar berätta. Alla hennes släktingar är kvar där, hon är ensam här.

- Ni förstår inte hur bra ni har det, säger hon. Vi vet vad frihet kostar.

Både jag och U har svårt att hålla tårarna tillbaka.

Det är klart när världen kommer så nära.

Då börjar kvinnan gråta hon med. Hon kramar om U och säger genom tårarna:

- Tack!

Jag och U hastar därifrån, mumlar att vi måste vidare. Vi kan ju inte stå kvar där och böla. Sedan diskuterar vi varför hon tackade. Kanske gjorde vi något bara genom att stanna upp lite och lyssna och låta tårarna rinna.

Dagens dagsvers: Förkunnelse från polisens hjälpinsatsstyrka

Iransk polis grep på torsdagseftermiddagen flera personer som deltog i en sorgeceremoni till minne av dödade demonstranter. Enligt vittnen ska polisen ha slagit deltagarna med batonger och använt tårgas mot dem, skriver Dagens Nyheter.

Förkunnelse från polisens hjälpinsatsstyrka

Våra mannar jobbar efter den principen:
På ett sorgemöte bör man ju bli gripen.
Slagen från batonger får ni väl förlåta -
de och tårgasmolnen hjälper folk att gråta.

Dagens dagsvers: Liten tröstevisa för våran jord

Sveriges ambassadör i Iran har blivit uppkallad till Irans utrikesdepartement och fått motta en muntlig protest efter fredagens demonstration som urartade utanför Irans ambassad på Lidingö. Det här skriver Expressen, Dagens Nyheter, Aftonbladet och Svenska Dagbladet


Liten tröstevisa för våran jord
(nedtecknad av en som har barnatron kvar på mänskligheten)

Betyder det att det finns mera hopp för våran jord
när diktaturer inte svarar med mer våld och mord
på folks protester, utan kommer på att det finns ord?
Det räcker inte för den som vars liv har runnit ut
nånstans där på en skräckslagen och grusig trottoar.
Men tröstar kanske, om så bara för en kort minut,
oss alla bättre som ännu på våran jord finns kvar.

Dagens dagsvers: Lära för landet

Fyra iranska landslagsspelare som bar gröna bindlar om handlederna under en VM-kvalmatch i fotboll har fått sin dom av sitt lands regim: livstids avstängning.

Lära för landet

Medborgarna kan då och då
troligtvis lära sitt land
en liten sak eller två.
Som att man kan lägga band
på sina känslor ibland.

Dagens dagsvers: Förnyat förtryck

Irans parlament vill ta bort stening ur landets strafflag. Samtidigt rapporteras om skottlossning mot demonstranter på Teherans gator.

Förnyat förtryck

Det känns ju riktigt underbart förstås:
stenåldern kan vi snart ha bakom oss.
Men vad gör det om sedan galenskapen
fortsätter fast med mer moderna vapen?

Dagens dagsvers: I Irans radioskugga

Den tillförlitliga rapporteringen från vad som sker just nu i Iran är knapphändig. Enligt obekräftade uppgifter kan uppemot 150 personer ha dött i sammandrabbningarna mellan demonstranter och säkerhetsstyrkor på Teherans gator.

I Irans radioskugga

Stora folkskaror slåss mot förtryck i Iran
gissar korrar ifrån andra länder.
Hundra kan vara dödade i Teheran
medan vi inte vet vad som händer.