Sista chansen att se "Den oförberedda staden"

I helgen är sista chansen att se min gode vän och briljanta kompanjon José Figueroas på många håll uppmärksammade succéutställning "Den oförberedda staden" på Candyland på Gotlandsgatan 76 på Södermalm. Missa nu inte tillfället att uppleva Stockholm och stockholmarna ur ett intelligent, vackert och anorlunda perspektiv! José har cyklat runt och fotograferat staden från pakethållaren. Resultatet, fler än bilden nedan, går alltså att se på Candyland, som håller öppet lördag och söndag 14-17. Gå dit nu!

Dagens dagsvers: Strömhoppslära

I nya numret av Gaudeamus tittar jag i min dagsvers på konsekvenserna av Stockholmspolitikernas gungiga bostadspolitik för stadens studenter. Läs dagsversen "Strömhoppslära" här.

Mästarberättaren

Här kan ni läsa min intervju med flerfaldiga Stockholms- och Sverigemästaren i muntligt berättande Pelle Olsson. Han är med och arrangerar berättarfestivalen Berättarnas torg på Brända tomten i Gamla stan 28 juni-11 juli.

Helkväll och ingen Halv-Nelson

Igår kväll var jag och U på Willie Nelson-konsert. Har aldrig sett honom live förut. Makalös artist och låtskrivare. 77 år gammal och kliver in på scenen och river av en lång rad låtar utan paus. Inga egentliga mellansnack, bara kärleken till musiken och att stå på scenen inför en publik som älskar honom. Lysande gitarrspel och kristallklar röst. Då och då tar han av sig den röda bandanan, som inte hunnit bli så lortig än, och kastar ut i publikhavet. Sedan trär han på sig en ny färdigknuten från den lilla högen på förstärkaren. Efter konserten går han runt och skakar hand med alla som vill på de främsta raderna, skriver autografer tills alla är nöjda. Sedan går han ut. Han har redan rivit av alla extranummer.

Han slarvar bort några låtar, som "Crazy". Men trots att han spelar och sjunger nästan alla låtar i samma skritttempo, liksom prärieströvande på hästryggen, trivs man. Efter att ha hört honom framföra "Always on My Mind" kan man inte göra annat. Fantastiskt att kunna åka över till Djurgården och sätta sig och uppleva en konsert med musik och framförande av så hög karat. Världsklass i det stora hela, förstås. Ibland är Stockholm mer stad i världen än annars.

Söndagsbilden: Stockholmsskyar

Stockholmsskyar

Om vädret sägs det att vi alla pratar
och fast vi både älskar det – och hatar –
så är det inget vi kan göra något åt.
Men det är inte sant – för folk i Kina
kan spränga moln så regnet börjar sina.
Men stockholmaren spränger inget krut.
Vad vore staden hans, om inte slut,
om ström och fjärdar skulle torka ut?
Så stockholmaren blir då hellre genomvåt
och får han nog så skaffar han en motorbåt.

Foto: José Figueroa

Poetisk tolkning: Victor Estby

Saknar du också Humor?

För alla er som saknar Humor, alltså statyn av Hasse Alfredson som tittar upp ur en gatubrunn i Berzelii Park i centrala Stockholm, och som nu försvunnit därifrån: Här har min rådige bloggkompis Mattias Boström tagit reda på vad som hänt med den och startat en Facebookgrupp för alla oss som saknar Humor. Gå med och ge förslag på var statyn kan fortsätta glädja oss förbipasserande!

Mitt Stockholm är grönt

Det våras på Söder idag. I den här stan föds bara maskrosbarn och asfaltsbarn. Lyssnar på Noice. Inatt é hela stan vår.

Stockholm ler

Idag har stan varit så här, trots små regnstänk och några gråa skyar. Men så har vi ju inte riktigt hunnit till sommaren än heller. En vackrare text om sommarens Stockholm har nog aldrig skrivits. Den andas både det vackra hos Jacques Tati och det sorglösa hos Evert Taube. Lars Forssell, förstås. Han sjöng faktiskt in den själv. Mer falskt, men också mer sant än Jan Malmsjö. Tyvärr finns den inspelningen inte på Youtube.

Paus i frilanslivet: På Frankpromenad

Tack vare Frank och hans pappa fick jag nyss en välbehövlig fikapaus. En gående sådan. Frank sov i vagnen och hans pappa och jag kryssade ihop till en promenad i Stockholms få kvarvarande gröna kilar. Det är först när man så gärna vill gå i dem man saknar dem. Men samtidigt är det så klart bra att det byggs. Människor måste ju bo någonstans. Men frågan är om hyror för tiotusentals kronor och miljoninsatser för bostadsrättslägenheter hjälper dem som behöver hemmen mest. De som kanske bara har råd med nattkvarter i en grön kil. Som håller på att försvinna. Men det behövde lyckligtvis inte Frank oroa sig över i sin vagn. Och behöver väl inte göra det än på kanske tjugo år.

Stockholm i mitt hjärta

Jag är inget Jöbackfan, men det här är svårslaget. Eller vad säger ni?

Mer blå, blå vår i Stockholm

Sent igår eftermiddag bestämde U och jag oss för att trampa igång cyklarna för året. Vi prövade att ta färjan över till Djurgården, men eftersom det kostade pengar cyklade vi hela vägen till Kaknästornet istället, där U glömt ett par glasögon.

På bara några dagar hade isflaken i Djurgårdsbrunnskanalen försvunnit, men Kaknästornet stod kvar i alla fall.

Och längs Strandvägen hade uteserveringarna öppnat för säsongen. Folk befolkade dem med småstojiga samtal, glas och tunna jackor. Det blev en Toast Skagen och en kall öl i den nedgående solen innan vi trampade hem igen.

En låt för Slussen

Spelar en liten låt för Slussen nu på morgonen. "There upon the rainbow is the answer..."

Pressvisning på Stockholms vackraste bio

Var på pressvisning på Stockholms vackraste biograf, Skandia, ikväll. Fantastiskt att en sådan singelbiograf får vara kvar mitt i hjärtat av galleriagalna Stockholm. Gjorde ett jobb på biografen för tio år sedan. Då berättade dåvarande ägarna att Skandia som visat premiärer för filmstorheter som Mary Pickford och Douglas Fairbanks fått tjäna som lagerlokal under en period under åttio- eller nittiotalet. Jag minns att jag såg filmer där när biografen hette Look. Minns inte när det kan ha varit - möjligen kan det ha varit 1989 och "En fisk som heter Wanda". Roligt hur som helst att Skandia finns kvar och i så fint skick.

Isbeskjuten

Åt sen frukost på stan med José och tittade på bilderna från i måndags. Det ger extra energi att jobba med en så proffsig och lysande fotograf. Han har förstås tagit ett gäng kanonbilder. Promenerade en bit på vägen hem. Mitt på Götgatan föll en iskoka från ett tak, slog med ett brak ner i en markis och en bit av kokan sköt iväg över trottoaren och träffade mig i vaden. Kändes ungefär som att bli beskjuten med luftpistol. Blir väl ett blåmärke. Vårdagens Stockholm är en farlig värld.

Stockholms vintersång

Apropå Melodifestivaltider och vintertider. Nog kan Stockholm vara en vacker plats så här års. Kan någon tvivla efter att ha hört det här?

Knarket ger Stockholm nya dimensioner

Läser i Dagens Nyheter om den omfattande narkotikasmugglingen till Stockholm de senaste åren och tänker att både Årsta Partihallar och Glädjens trafikplats nu fått nya betydelser och dimensioner.

Tillbaka i stan

Staden var varmare, trots att det snöade och var sju minusgrader. Stadshuset stod kvar. Tryggt. Jag skrev klart ett reportage när jag kom hem och gick upp vid sjutiden imorse och gjorde slutfinish. Texter behöver vad min dagsverskollega Mats Nörklit brukar kalla "ligga-till-sig-nätter".

Sjuttiotalets spionstockholm växer

Bilden av sjuttiotalets spionstockholm växer. Det visar sig till och med att jag känner någon som ryssarna försökte värva! Läs här. Det slår mig att om jag varit född tjugo år tidigare kanske ryssarna kontaktat även mig. Nu fattas bara att Expressens chefredaktör Thomas Mattsson också varit "KGB-agent".

Att vara turist i sin egen stad

Idag var Stockholm ett gråmolnigt turistvykort (bilden är från sensommaren). Jag och U traskade Västerlånggatan fram och tillbaka utan att handla något och hamnade på en hyfsat nyöppnad restaurang vid Järntorget. Och kunde för första gången sitta och se torget utan att ha monster-Konsum mitt i synen. Ibland har jag trott att Konsumbutiken långsamt börjat tugga i sig torget. För blir inte det torget lite mindre för varje gång man är där? Men man ska inte skälla på kooperativa, även om det numera inte är mer kooperativt än Ica. Hur som helst var det som att se Järntorget för första gången. Märklig upplevelse.
Och vid Kornhamnstorg går det inte längre att köpa drömböcker i folioformat i något antikvariat. Det sista försvann här om året. Science Fiction-bokhandeln lockade inte till några köpgalna stordåd heller idag. Kör på med slutet av "Pansarkryssaren istället.

Möte med en gammal vän

Åt lunch med en gammal vän idag. Ja, gammal och gammal. Han är lika gammal som jag. Men vi hade inte setts på tio år. Nästan chockartat att se honom komma cyklande uppför Fjällgatan och se ut som jag mindes honom.

Vi satt sedan och pratade i tre timmar och slog därefter följe över Söder. Det hade hänt mycket i bådas liv. Nu bor vi i närheten av varandra fast jag flyttat runt i Stockholm och han i landet. Vi har båda startat firmor fast i olika branscher.

Det var trösterikt att inse att man kan kastas iväg åt varsitt håll, studsa tillbaka efter tio år och ha förändrats så mycket och ändå ha så mycket gemensamt att man kan låta en lunch vara över tre timmar utan att någon tittar på klockan.