Läste ut Stephen Kings "Christine" idag. Och slås av att trots att han ofta slarvar med språket och att boken dräller av korrekturfel så fungerar det. Han vet hur man berättar en historia och fortsätter hålla läsaren intresserad. En god förebild för en författare, inte bara för mig utan också för författare som John Ajvide Lindqvist, Johan Theorin och Maria Sveland. Och säkert fler. Det finns alltid något nytt att upptäcka hos honom. Den här gången upptäckte jag hans feministiska ådra, som inte bara rör sig om den mordiska Plymouth-bilen Christine.Steget till Aino Trosells "En gränslös kärlekshistoria" blir därför trots allt inte alltför lång.
På vägen upp hittade vi några lokala djur, som hade befunnit sig där sedan nittiotalet. Jag försökte be dem om en cigarrett, men då rörde de sig snabbt bort. Kanske såg de på mig att jag inte röker. Eller så har de hört talas om världens alltmer rigorösa rökförbud. Kanske hörde de att jag är från Stockholm och trodde att de skulle få sparken om de blev förknippade med rökning. Vi lade några slantar till mat åt de stackarna och fortsatte norrut.
Vi var på jakt efter Johan Theorins trakter, men var för dåligt pålästa och blev aldrig riktigt vänner med kartan. Vi hittade dock Långe Erik, som stod troget på sin post.
Vi gjorde en avstickare en bit ner från Långe Erik och kände oss plötsligt nästan som hemma.
När skuggorna blev längre var det dags att åka hem igen mot Stockholm.
Inlägg
