Sven Olov Karlssons Vilda Västmanland

Som författare är det viktigt att göra som guldgrävarna i Klondyke - att muta in ett område. En värld där man känner sig hemma och som man samtidigt lyckas vara ständigt nyfiken på. En värld full av guldkorn att hitta och försöka förädla om man gräver på rätt ställen. Min bäste vän och författarkollega Sven Olov Karlsson har mutat in ett område - sina barndomstrakter i Västmanland. Han har grävt fram flera guldkorn ur sin värld och bland annat skrivit två hyllade romaner - Italienaren och Amerikahuset - som utspelar sig där. Ibland skriver han också på Expressens kultursidor om sin värld Vilda Västmanland. Som idag, när han recenserar Arne Sundelins bok Fallet Thurneman, om Salaligan. Sven Olov skriver om sin värld med en nykter och nyfiken ömsinthet som gör att man gärna återvänder med honom dit.

Ni läser väl världens bästa författarkollektivblogg?

Författare bildar sällan kollektiv numera. Eller om ens någonsin. Men det händer - som på Författarcentrums blogg Författaren har ordet. Den slår Nyhyttans författarstipendiums jury - Sven Olov Karlsson och Lars Gustafsson (bilden) - åtminstone i antal författare som samlas och gör något tillsammans. Och samtidigt var och en för sig.

Litterärt manifest för 10-talet

Idag har ett gäng relativt unga författare (Pauline Wolff, Anne Swärd, Jerker Virdborg, Jens Liljestrand, Jesper Högström, Sven Olov Karlsson och Susanne Axmacher) publicerat ett litterärt manifest på DN:s kultursidor. De vill inför det nya, kommande decenniet fortsätta att sätta det stora berättandet i centrum istället för litterära språkövningar, chick lit och deckare. Friskt känns det, eftersom den litterära offentliga debatten bland oss författare annars är så begränsad och förenklad. Språkövare mot deckare och så där.
Läs manifestet här.

Författartips

Får ett bloggtips från min mycket gode vän och journalist- och författarkollega Sven Olov Karlsson, som har läst Åke Edwardsons magnifika och hjärtskärande berättelse på gårdagens Expressen Kultur om sin skoltid och mobbningen och hur den fick honom att känna sig ännu mer som en indian. En tröst för alla oss som skolan drabbat på liknande vis.

Läs själva här.

Författarstaden Norberg

I det här tornet hade författaren Bernt-Olov Andersson tidigare skrivarlya.

Mittemot, på Elsa Andersons konditori (omskrivet av bland andra Lars Gustafsson), intervjuade en gång Sven Olov Karlsson Andersson i en lokal tidning. Minns inte vilken. Andersson grundade också Föreningen Arbetarskrivare, som jag varit medlem i över tio år i.

Intill tornhuset ligger panget Port Arthur förevigat av manusförfattaren och norbergaren Petteri Nouttimäki (tillsammans med Ulf Malmros) i filmen "Smala Sussie". Här åt jag lunch igår. Grillkorv och pommes frites.

Norberg har också ett visserligen dyrt, men mycket välsorterat antikvariat med mycket trevlig och kunnig personal som kan berätta ett otal historier om traktens författare.

Tillbaka i stipendiestugan

För två år sedan var jag den första att tilldelas Nyhyttans författarstipendium. Stipendiejuryn består av Nyhytteborna tillika författarna Sven Olov Karlsson och Lars Gustafsson. Stipendiet består av några veckors vistelse i en skrivarstuga på Sven Olov Karlssons gård i västmanländska Nyhyttan. Förra året fick författaren och lastbilschauffören David Ericsson stipendiet.
I år vet jag inte vem som har fått det. Men jag vet att stipendiaten gjort sig illa i benet och inte har utnyttjat stipendiet än, vilket görs med allra störst fördel under sommaren. Därför fick jag nu tillfälle att åter åtnjuta den vackra, stilla Nyhyttemiljön och tystnaden och ron som storligen gynnar både nattsömnen och skrivandet. Sedan ligger stugan praktiskt nog inte alltför många mil från en festival jag besöker den här helgen med journalistisk baktanke.

Förra gången fick jag två noveller skrivna här. En av dem lyckades jag ofrivilligt radera under vistelsen. Den andra ingår i novellsamlingen jag jobbar på.

En vardera av de tidigare årens stipendiaters böcker sprider ännu lite mer författarair åt stugan.

Inget fall för Faulkner

Nej. Jag lyckades inte. Tog mig åttio sidor in i boken. Sedan tog det tvärstopp efter mycket hackande. Som en gammal krånglig bil. Alldeles för många personer, tvära, röriga tidshopp och personer som växelvis var han och hon. Utan att de genomgått könsbytesoperationer. Dessutom försvann plötsligt skiljetecknen här och där styckevis. Till slut fick jag ge upp. Fast jag avskyr att göra det. Jag vill ge böcker och människor många chanser. Men det finns ett slut för allt.

Istället gav jag mig på debutanten Henrik Petterssons "Jehåvasjäveln" från 2008. Den har jag nästan läst ut efter några effektiva lästimmar ute på Östersjön. Handlar om en ung Malmökille som lämnar sitt Jehovasliv med hjälp av en tjej han blir kär i. Mycket balanserat och inkännande (dömandet får andra hålla på med). Sextio sidor kvar och han håller en fortsatt nyfiken -behärskar Charles Dickens råd till en författare: "Let them laugh, let them cry, let them wait".

Nej, nu ska jag lyssna på min mycket gode vän och författarkollega Sven Olov Karlssons sommarprat i P4 Västmanland från imorse.

Skriva på natten gjorde aldrig Ivar Lo

Nyss slutade arbetsdagen. Intervju på Söder och sedan ut till revisorn på Lidingö. Innan dess hann jag få tag på Sven Olov Karlssons "Amerikahuset", Marina Lewyckas "Två husvagnar" och Henrik Petterssons "Jehåvasjäveln" i pocket. Men inte fanns det tid att börja läsa och nu är det bara att gå och lägga sig.

Ivar Lo-Johansson påstod nämligen att det bara är amatörer som skriver på nätterna. Han var så pass mycket proffs att han gick upp tidigt på morgnarna, klädde sig i kostym och gick till jobbet. Arbetslyan låg på samma våningsplan, dörr i dörr med hans lägenhet på Bastugatan. Men skulle han till jobbet så skulle han. Kostymen blev väl hans sätt att gå in i författarrollen. Jag skriver inte iklädd kostym och jag går inte utanför lägenheten när jag går till jobbet. Inte än i alla fall.