Spott och inga dikter på Åhléns

Jo, det blev förstås en liten hög bokreaböcker. Prövade att stånga mig in på Åhléns City för att fråga efter Jan Olov Ulléns fina 800-sidiga lyrikantologi "De bästa svenska dikterna". I informationsdisken tittade informationsdamen på mig som hon aldrig hade hört en sådan fråga.
- Nej, vi har inte några dikter alls, sa hon och spottade särskilt ur sig ordet dikter som att hon inte ville ha det för länge i munnen.
Jag har länge tyckt att Åhléns har ett märkligt bokurval. Den som inte vill ha deckare eller de allra mest sålda romanerna passar inte som bokkund hos Åhléns. Är man en sådan kund riskerar man att få boken man vill läsa utspottad på Åhléns hårt marknadsanpassade kommersgolv.
Tänkte att Akademibokhandeln ovanför Sergels torg vore ett säkert kort och det hade det nog varit om butiken inte haft en vattenläcka. Reans första dag och hela butiken måste hållas stängd. Måste kännas bittert. Det hänvisades till den stora butiken på Mäster Samuelsgatan. Fortsatte dit och där låg det högvis med boken jag letat efter. Skönt att man kan lita på Stockholms största bokaffär i alla fall.
Köpte också Carsten Jensens "Vi, de drunknade", Stephen Kings "Duma Key", Tomas Lappalainens "Camorra" (jag har ju både läst Roberto Savianos "Gomorra" och Maja Lundgrens "Myggor & tigrar" så...) och "Stockholm utanför tullarna", en bok jag varmt rekommenderar politikerna i Stockholms stadshus.

Att lita på läsaren

Som av en händelse har flera bloggar diskuterat Maja Lundgrens "Myggor & tigrar" senaste tiden. (Att hennes nästa bok kommer ut snart har nog inte undgått så många.) Samtidigt som jag har läst den. En av Bokhoras recensenter skriver om det här. Min bloggkompis Eva Swedenmark bloggade för några dagar sedan om vikten av att läsa färdigt boken.

Jag kan inte annat än instämma. Många som skriver om boken tycker att den är segdragen och jag kan hålla med. Det borde ha strukits en del i Neapelavsnittet, som många gånger står och stampar. Men det är klart att det är en mycket intressant bok, som jag ser som ett slags mordernare version av August Strindbergs "Inferno".

Lundgren är generös som blandar det hon berättar med redovisningar av tvivel och galenskaper. Det gör den mesta tiden av läsningen läsaren uppmärksam och ifrågasättande och problematiserande - inte bara av det hon berättar utan också om vårt samhälle och diskussioner om kön och makt. Och man börjar fundera på vem det är som är galen och vad som är galet. Jag gillar också tonen i boken, som jag i det stora hela inte tycker är särskilt svårläst, utan märkligt nog (med tanke på mycket av det förvirrande innehållet) trygg och stilsäker.

Lundgren skriver flera gånger att hon måste lita på läsaren. Tänk om fler författare vågade göra det i samma grad. Att Lundgren blivit klassad som galen och Strindberg som ett geni säger nog det mesta. Är man det minsta intresserad av maktförhållanden mellan män och kvinnor ska man läsa den här boken.

Författaren som könsföreträdare

Surrealistiskt att samtidigt läsa Maja Lundgrens "Myggor och tigrar" och Åke Edwardson på Expressens kultursidor.