Vilket värde har Virtanen?

Jag har suttit och funderat en stund: Finns det någon meningslösare svensk journalist än Fredrik Virtanen? Har han åstadkommit en enda sak av värde med allt utrymme han har fått i TV och tidningar genom åren? Jag kan inte komma på någon - någon annan som kan? Idag toppar han sin meningslösa utbredning i Nordens största dagstidning Aftonbladet med att räkna upp de kändisar som den amerikanska skådespelerskan och fotomodellen Raquel Welch legat med och vilka det vore roligt om hon hade legat med. Det här fyller han en helsida i Aftonbladet med. En av Sveriges just nu mest prisbelönta och hyllade författare, Sara Stridsberg, utser han till "Veckans babe". Kan ingen bara se till att Virtanen försvinner någonstans där man slipper se honom och hans tramsiga pajasjournalistik?

Köandet till Stridsberg - tecken på nysyn?

Jag minns att jag en gång i tiden hade en dispyt med DN Kulturs redaktionsmedlem Sverker Lenas. Ja, eller jag blev förbannad över att han skrev att den svenska skönlitteraturens största problem var att svenska författare hade gått på skrivarkurser på folkhögskolor. Att det skapade en enda sorts sätt att skriva. Jag, som gått en skrivarkurs på en folkhögskola, skickade ett fax (ja, det var några år sedan) till DN Kultur och skrev att utbildning och stimulans av ett eller ett par års oaser tillsammans med andra skrivintresserade knappast kunde sägas vara den svenska skönlitteraturens problem. Att hans arbetsgivare Bonniers närapå monopolställning både vad gäller bokutgivning och recensioner borde vara ett desto större problem. Men det skulle Lenas aldrig våga skriva om, skrev jag och fick rätt. Lenas vågade inte ens svara mig, utan någon annan på redaktionen fick göra det. Och mitt inlägg publicerades förstås inte. Det blev egentligen inte ens någon dispyt, alltså.

Händelsen återkommer till mig när jag nu ser före detta Biskops-Arnö-eleven och författaren Sara Stridsberg på omslaget till var och varannan tidning. Alla tidningar köar för att intervjua denna prisade och egensinniga författare. Jag hoppas att det betyder att den mycket ålderdomliga synen (även på faxens tid) Lenas gav uttryck för är på väg att försvinna. Varför skulle det vara positivt och självklart att alla andra konstarter utom författarnas har utbildningar? Sedan säger jag inte att det behöver vara ett obligatorium, människorna och konstnärerna är tack och lov mer komplexa och mångfacetterade än i Lenas (dåvarande) föreställningsvärld. Den som någon gång bevittnat eller varit med om en skrivövning på en folkhögskola förstår snabbt att sätten att skriva är lika många som deltagarna.