torsdag 29 juli 2010

Hypnotiserande hypnotisör


Har just läst ut Lars Keplers (Alexandra Coelho Ahndoril och Alexander Ahndoril) "Hypnotisören". Visst var den spännande, åtminstone tidvis. Jag tycker också om att boken till viss del komplicerar bilden av brottslingar. Men det är svårt att engagera sig i personerna. De är liksom ihåliga, tomma dockor som flyttas hit och dit. Dels är det vad som gör att jag somnar om och om igen när jag läser. En hypnotiserande hypnotisör, men kanske inte på det vis författarna tänkt sig. Dels är det bokens slarviga språk. Det dräller av plötsligt och onödiga adjektiv. Brist på gestaltning, alltså. Vilket också gör att boken ofta tappar tempo, trots att intrigen och idén är intressant. Jag känner igen den kalla människorbeskrivningen från en av Alexander Andorihls böcker som jag läst och recenserat tidigare i en tidning. Han lyckades inte heller då skapa något engagemang kring sina karaktärer och beskrev dem i termer av kallblodiga djur och döda ting. Det skapar en ganska obehaglig känsla, mest inför författaren. Och det antar jag inte varit meningen.

"Hypnotisören" är också omotiverat lång och hade kunnat kapas med åtminstone hundra sidor. Det hade kunnat hjälpa läsarintresset och spänningen lite på traven.

4 kommentarer:

Kim M. Kimselius sa...

Skönt att höra någon som är av samma åsikt som jag om denna bok. Kram Kim

Granne med potatisodlaren sa...

Jag tänker inte ens försöka läsa någon av Andorils deckare. Jag känner en så'n avsmak inför de få rader som jag kikat på i DN. HU! Och jag som gillar deckare som avkoppling.
Hoppas att du hittar en bok som du kan njuta av.

Jane Morén sa...

Jag följer följetongen i DN som studie. Du satta ord på en av mina upplevelser. Tomma dockor man flyttar runt som spelpjäser. Men hur kan de fått så mycket respons och uppmärksamhet då?

Victor Estby sa...

Kim: Tack själv för responsen!
Eva: Ja, jag gillar ju också deckare. Men ogillar författare som beter sig respektlöst och slarvigt med genren.
Jane: Man ska inte förakta hausse och skriverier. Och inget älskas så mycket som "fina" författare som sänker sig ner till den "fula" folkligheten. Ibland är det ändå bra, som flera av Arne Dahls böcker. Men alla lyckas inte.