Följeslagaren Forssell

Fick för en tid sedan tag på Lars Forssells sångbok "Jag står här på ett torg". Sedan dess är den min följeslagare mellan rummen i skrivarlyan och omkring i staden. Plockar upp den mellan två stationer på tunnelbanan, i femminuterskön till bussen, i väntan på att vännen ska dyka upp på lunchrestaurangen. Texter till klassiska visor som "De fattigas piano", "Jag står här på ett torg" och "Snurra min jord" och till ett antal fler. Bland annat till låtarna på Cornelis Vreeswijks skiva "Visor svarta och röda" (vars titel också är Forssells).

Texterna kommer nära på ett annat sätt än när de sjungs. Och kan förstås även sjungas av bokläsaren.

I det tretton sidor långa förordet skriver Forssell bland annat om hur han ser på visor och sitt vistextskrivande. Han driver sin livsskapartes här att det är att följa en gammal fin tradition att verka över genregränserna. Här ett citat ur förordet:

"...Om någon frågade mig vad jag egentligen tycker bäst om av allt jag skrivit, då skulle jag aldrig i livet nämna någon av mina visor, åtminstone inte i detta. Jag skulle istället nämna några dikter som är till den milda grad egendomliga och inåtvända, ja numera obegripliga även för mig själv, men där jag ändå känner att här, här har jag varit helt mig själv, just så här känner/kände jag det, detta är jag och här har jag verkligen betalat det fulla priset för hela min existens, min tillvaro och den sjukdom och det kaos mitt liv ibland har varit ...

...Men å andra sidan har jag aldrig känt någon större lust att förneka mina visor. Jag är tvärtom glad åt dem därför att de skänkt mig så mycket glädje, de är - på sitt sätt - uttryck för min rekonvalescens, min hälsa, min skaparlust och den sida av mitt väsen som ler har ofta skänkt mig den hantverkslycka som skomakaren måste känna när han pliggar en sko en bra dag när arbetet går som en dans och sömmarna sitter rätt. En sådan dag då han sjunger och gnolar till arbetet så hans arbetsglädje smittar av sig på andra, hur falsk och hest hans sång än låter.

Om konsten med stort K kan man väl inte tala när det gäller dessa sånger men det betyder ju inte att de inte krävt både svett och möda och en viss yrkesskicklighet som, i sin tur, skänker en viss yrkesstolthet..."

Han värjer sig för den franska och svenska bilden av "poeten som en evig allvarsman, som bygger sitt lyriska imperium av oförstörbar koppar, hammarslag för hammarslag, gärna i sträng isolering."

Forssell berättar också hur snabbt han många gånger skrivit ihop klassiska vistexter, tillika rena beställningsjobb, som:

"De fattigas piano" (En annan morgon på 50-talet ringer Tage Danielsson, radioproducenten, och säger sävligt att imorgon börjar vi ett stort underhållningsprogram som heter 'Pusslet'. Varje programinslag skall syfta på en viss person, en viss företeelse. Morgondagens nyckelord, som lyssnarna får gissa på via telefon, är Chaplin. Skriv en visa!)

"Säj vad ni vill" ("De sista stroferna skrev jag i kontrollrummet på gamla Radiotjänst till Pär Rådströms och min cabaret "Två åsnor" medan Ulla Sjöblom repeterade de första ute i inspelningslokalen tillsammans med Arne Domnérus, Gunnar Svensson, Georg Riedel, Bengt-Arne Wallin och Egil Johansen. Det var en lust när manuskriptbladen revs ur handen på mig.")

och texten till schlagern "Sommaren som aldrig säger nej" ("Klockan åtta en morgon ringer det på dörren. Utanför står Monica och Carl-Axel Dominique. 'Vi ska vara med i schlagerfestivalen, vi har en melodi, vi måste ha en text, men bidraget måste vara inlämnat före tolv!' Vad gör man? Man gör - till sitt eget privata fördärv - en text på tre timmar och just när de vackra personerna ska gå tänker man ' det ska väl ändå märkas att det inte är vilken schlagertextförfattare som helst som har skrivit det här' och man sätter dit några rader om 'bröst och 'svalor som häckar'.")

De här snabbskrivna vistexterna - konst med stort K eller inte - är de forssellska verk som sitter djupast i hjärtat hos mången svensk. Vad de kulturfina tyckarna och kulturella makthavarna än säger.