Frilanslivet har sina lyckorus. Ett är när du är färdig med en text och redaktören har godkänt den. Ett annat rus kan komma under själva skrivandet, när du känner att det ramlar på och gnistrar. Det är inte alltid, men det händer.
Ett tredje rus är intervjuandet. Gjorde en intervju igår och en idag. Ofta får jag höra av dem jag intervjuar att jag ställer roliga, intressanta frågor. Frågor de aldrig fått förut. Att de ofta får samma frågor jämt. Eftersom jag själv blivit intervjuad några gånger vet jag att det kanske inte alltid handlar om frågorna. Utan om att lyssna, låta den intervjuade prata färdigt. Och i det allt hetsigare medietempot finns inte den tiden; eller om det är ambitionen som brister. En dålig intervju behöver ju inte ta längre tid än en bra. Det är lyssnandet som skiljer och intresset för den intervjuade, att få henne eller honom att känna sig viktigast i hela världen under intervjun. Om man bara lyssnar berättar folk de mest roliga och spännande saker. Har man inte intresset att lyssna förstår jag inte varför man gör intervjuer. Det är bara slöseri med tid för de inblandade, liksom för läsarna.
Ibland är det lättare än annars att intervjua. Bilden ovan är från förra sommaren, när jag intervjuade Carl Johan De Geer för ETC. En av de mest lättintervjuade personer jag träffat på. Bilden är förstås tagen av min briljanta vapendragare José Figueroa. Här kan ni läsa intervjun igen, om ni vill.
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar