torsdag 7 januari 2010

Birgitta Stenbergs och mitt Capri

Blev just påmind om när jag satt och skrev en månad på Capri för några år sedan och mina knep för att överleva det. Jag kände ingen därnere och jag kan ingen italienska och italienarna bara italienska. Jag måste ju ha med mig böcker.

Bland annat läste jag Birgitta Stenbergs "Kärlek i Europa" på plats, så att säga. Surrealistiskt. För att slippa att betala för en massa övervikt på vägen ner hängde jag på mig min största jacka med ett tjugotal fickor. Proppade fickorna fulla och lite i väskan. Hade jag rest till USA hade de säkert skurit upp varenda bok i jakten på sprängmedel.

Jag tog mig till Capri med mig och böckerna i behåll, överlevde månaden och for hem. Men på hemvägen fick jag förstås betala för övervikt, eftersom jag ville ha lokalt vin och Limoncello med mig hem. Fastnade i den italienska byråkratin och de konfiskerade två presentinslagna korkskruvar. De kunde ju användas som vapen enligt dagens västerländska flygsäkerhetslogik. Flaskorna man kunde köpa på flygplatsen behövde man förstås inte betala övervikt för hur många man än köpte. Och trots att de kunde användas som både stickvapen och sprängmedel konfiskerades de förstås inte av säkerhetsskäl.

Mitt lästa exemplar av Birgitta Stenbergs "Kärlek i Europa" måste jag ha glömt i min hyrlägenhet. Kanske på terrassen ut mot Medelhavet. Som ett dubbelt svenskt författarfotspår några stenkast från Axel Munthes San Michele.

5 kommentarer:

Granne med potatisodlaren sa...

Ett klokt tips att ta fram citruslikören från Medelhavet i det bistra vinderbleka.

Victor Estby sa...

Inte sant. Ibland längtar man till Italien. Där små citroner gula, de växa uppå strand. Men ibland gör man det inte. Som när man läst Roberto Savianos "Camorra".

Jane Morén sa...

1 månad på Capri, låter som en dröm. Jag kan lite italienska. Terrasser ut mot Medelhavet...det är för underbart helt enkelt, såg nyligene bild Eva tagit från Kavalla, där jag var en gång en vecka, också terrasser ut mot havet, jag blev återigen lyrisk. Vad skrev du när du var där, blev det något färdigt manus?

Evas värld sa...

Det är nästan tortyr att tänka sol, Capri just idag. Men Limoncello kan man alltid trösta sig med! Var det fint att sitta där och skriva? Jag har vänner som pratat mycket om hur ensamma de kände sig där. Kavalla, som Jane skriver om, är motsatsen till ensamhet när alla lever i ett hus med generösa terrasser och sällskapsutrymmen

Victor Estby sa...

"Gomorra" heter ju Savianos bok och inget annat.
Jane: Nej, inget färdigt manus. Jag åkte dit för att skriva en roman. Påbörjade också den, men det blev bara en massa lösa stycken. Var nog för splittrad. Påbörjade samtidigt en novellsamling. En månad var för kort tid och bland annat min dåvarande dagliga arbetssituation och en massa andra saker som förändrade livet före och efter tillät inte att det blev en roman.
Eva: Ja, det var fint till viss del. Solen på terrassen, Limoncello, det lokala vinet och Berta Grappa. Foccaccia och capuccino. Men det var också rena helvetet. Ensamheten, som sagt, och den envisa, råa fukten jag delade lägenheten med. Ska skriva om det där någon gång.