onsdag 17 juni 2009

Far och son? Nej, bröder är ni väl?

Det började när farsan och jag var ute och snackade för en mellanstadieklass i en skola i södra Stockholm. Vi hade kommit ut med vår första gemensamma bok, Beskjuten. Det var 2001 och farsan var detta år exakt dubbelt så gammal som jag. Och vi frågade eleverna hur vi två kunde tänkas vara släkt. Och som man frågar får man ju svar.
- Ni är bröder, ropade en pojke någonstans längst bak i klassrummet.
Vi skrattade.
- Man får tacka, sa farsan.
Och så förklarade vi hur det låg till.
Efter det har det fortsatt. Senast när författarförbundets barn - och ungdomssektion, BUS, firade Lennart Hellsings 90 år i maj i år. När vi följt honom och hans fru Yvonne Lombard till taxin från festen, som delvis hölls på Lasse i parken, och baxade in deras 90 tulpaner de fått av BUS i bakluckan, tittade hon på oss där vi stod skäggiga, tunnhåriga, glasögonprydda och i de galakostymer som alla beordrats, men som vi var sådär skolgårdsensamma (åtminstone av herrarna) om att ha åtlytt. Sedan sa hon:
- Är ni bröder?
Vi förklarade hur det låg till.
- Det var ju taskigt mot dig, sa hon till mig.
Kanske kan jag trösta mig med att hon är åttio år och har någon form av starr. Men det hade ju knappast pojken i mellanstadieklassen. Å andra sidan satt han ju rätt långt bak i klassrummet.

2 kommentarer:

Evas värld sa...

Jag tycker ni är två ålderslösa glada gamänger med glimten i ögat!

Victor Estby sa...

Eva. Du är en verkligt fin kollega! Vackert sagt! Tack!