onsdag 8 juli 2009

Finnmarksbror



Liksom Stig Dagerman verkar Dan Andersson genom en eftervärldsblick hela tiden ha varit på väg bort. Och det är vi väl alla egentligen, men vissa av oss i betydligt snabbare takt. I litteraturen brukar det talas om "De unga döda". Det här är två av våra största "unga döda".

Stig Dagerman är självklar läsning för en dagsversmakare som undertecknad. Dan Andersson är egentligen lika självklar. Därför att han har så mycket att lära en om rytm, ton, skratt och sorg.

I mitt nyligen återupplivade intresse för Dan Andersson har jag särskilt fastnat för "Avskedssång till Finnmarksskalden Broder Joachim" ur "Efterlämnade dikter". Här beskriver han höstskimrande ett farväl till sina hembygder, som han redan lämnat för att ta, som jag tror, en båt från hamnen i Göteborg. En stad som jag alltid tyckt haft något av sorgset avsked över sig:

Broder Joachim, du reser dit där vilda aplar glöda,
och där åbrodd vissnar sakta invid hundraårig gård -
Du skall hälsa alla gamla, unga, alla levande och döda,
du skall hälsa sparv och trana, du skall hälsa räv och mård.

Broder Joachim, vi sutto vid vårt mörka öl och drömde
om de silvervita källorna vid Rökstubackens slog,
och vi sågo liksom syner så att stadens damm vi glömde,
och det vart en kolarkoja utav Tullens svarta krog.

Broder Joachim, du reser dit, där rönnar digna tunga -
hälsa varmt till Luossas gula halm och glesa korn.
Hör hur Hagaparkens almar till ditt avsked sakta sjunga
och det ringer varmt till vesper ifrån Masthuggstemplets torn!

Du skall hälsa alla Paios gula kärr och svala floder,
du skall hälsa alla hässjor, alla flyn och vilda snår.
Alla höns och svultna skator skall du hälsa från en broder,
som med själen tung av minnen uti främlingslandet går.

Men, o broder, när du sitter ibland träd som evigt sjunga,
när du bygger dig en koja mitt i Mattnas mörka skog,
bed för dem som staden kväver att de länge må bli unga
och om troll och högland drömma uppå Tullens svarta krog.

1 kommentar:

Evas värld sa...

Poesi, mystik, skönhet, barndom - det är Dan Andersson för mig. Lyckliga vemodiga barndomsminnen: min pappa sjöng alltid Tiggarn från Luossa för mig när jag skulle somna och han deklamerade Dan Andersson. Så jag blir vemodig när jag tänker på flydda tider och en pappa som är död sedan länge men lever i mitt minne.
Och Dan Andersson, han sitter på en egen plats i mitt hjärta.