Mina möten med Kerstin Thorvall

Var på plats när Kerstin Thorvall mottog Ivar Lo-priset 2004 och jag blev lika imponerad och berörd av henne som jag blivit varje gång jag kommit i kontakt med henne sedan jag i tonåren lyssnade på "Det mest förbjudna" som kassettbok. Inläst av henne själv på självklart imponerande och berörande vis. Jag beundrade henne för hennes sätt att ta plats. Imponerades av hennes sätt att berätta om en äldre kvinnas begär till en yngre man. Mobbad och nedskriven i perioder, jovisst, men hon såg alltid till att ta plats. Minns att hon i ett TV-program senare berättade att hon gillade de män utomlands som dyrkar kvinnor med stora bakar. På något sätt säger det något om Kerstin Thorvall. Hon knölade in sin stora bak på den trångsynta offentlighetens hårda bänk. Och där satt hon kvar och kommer att fortsätta göra det lång tid framöver.

Den där kvällen när hon mottog Ivar Lo-Johanssons personliga pris på drygt 300.000 kronor var hon inte ett dugg tacksam, som jag minns det. Hon använde istället uppmärksamheten till att gnälla och skälla på den svenska äldrevården, färdtjänsten och synen på åldrande människor. Minns att hon berättade hur ensam hon var och att hon inte hade någon att gå promenader med i Tantolunden. Efteråt försökte jag få till ett reportage i tidningen jag var redaktör för.

Skickade en briljant medarbetare hem till Thorvall för att ta henne på en promenad. När medarbetaren kom dit ville Thorvall inte alls gå ut, utan skällde mest på släkten som aldrig hälsade på henne. Medarbetaren kunde till slut - efter flera timmar - ta sig därifrån när ett barnbarn dök upp. Det blev inget reportage, men min dåvarande medarbetare och radioreportern hon avlöste lär sent glömma sitt möte med Kerstin Thorvall.