Carl Michael Bellmans liv som rockmusikal? Jodå, det fungerar faktiskt riktigt väl. Åtminstone i den uppsättning som spelas till och med 14 augusti i Ulriksdals slottspark. Dyrt men bra.
Och jag fick energi till mitt eget skrivande. Texterna är om man lyssnar noga, eller läser dem, så mycket innehållsrikare än enbart "supa-dricka".
Bäst, förutom Albin Flinkas Carl Michael Bellman, var Jan Åströms Movitz' såriga "Märk hur vår skugga". Skulle kunna konkurrera med både Thåströms och Cornelis versioner. Vilka låtar han skrev, Bellman. En bra bit över 200 år gamla och fortfarande dunderhittar! Det är svårslaget.
Vi roade oss kungligt i slottsparken igår kväll. Dåligt skyltat för den som är en sällan sedd gäst i slottsparker, men väl värt den irrande mödan.
En gång i tiden var jag faktiskt med i Bellmanssällskapet. Trodde väl att jag skulle vara med och bidra till att bevara Bellmans minne eller så. Men efter några gravt adelsimpregnerade tillställningar fick Skärholmsgrabben nog och begärde utträde ur sällskapet med konstaterandet: "Bellman var inte överklass, Bellman var ett fyllo!". Vilket jag hoppas upprörde en del damm från Par Bricole-perukerna.
Bellman är allas - inte deras! Bellman är rock'n roll och inte Par Bricole!
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar