Drömskt och rått realistiskt

Kvinnan bredvid mig gråter när eftertexterna börjar rulla. Filmen tillägnas alla som dött mellan 1906 och 2009 i kampen för ett fritt Iran.
Hon ser på mig med tårblanka ögon och ler och säger:
- Den var bra.
Väntar på svar och när jag nickar säger hon:
- Tur att man bor i Sverige!
Filmen vi och ett hundratal män och kvinnor, mest kvinnor, just sett är den iranska filmen "Kvinnor utan män" och handlar om fyra kvinnors liv i Teheran kring militärkuppen 1953 när brittiskt och amerikanskt ledda styrkor störtade den demokratiskt valda regeringen och återinsatte shahen som envåldshärskare. Filmen bygger på romanen "Women without men", skriven av den iranska kvinnliga författaren Sharhnush Parsipur. Boken skrevs 1974 men kom ut först 1989.

De fyra kvinnorna försöker alla på olika sätt fly de förtryck de utsätts för av både enskilda nära män, enskilda okända män, religiös fundamentalism och politiska krafter inifrån Iran och från västländerna Storbritannien och USA.

En sorts George Orwell möter Ingmar Bergman och Joyce Carol Oates. Det mesta är slitet, fult och sjaskigt. Alltsammans täckt med en kvävande hopplös, grå hinna. Ljuspunkterna är få, men tillräckliga för att publiken kan snudda vid hur det borde kännas att leva i en förtryckande diktatur, där du som kvinna måste underkasta dig andra människor, män och krypa omkring som en träl. Det finns inte så många alternativ, sätt att fly på. För även det spindelvävsbehängda och buskrisiga paradiset har en port som öppnas för alla, även för alla i den värld man vill fly från.

Filmspråket är delvis drömskt och delvis rått realistiskt, som livet självt.

När man ser en sådan här film förstår man att allt prat om att slöjor är kultur är trams. Slöjor är förtryck! Punkt. Den som inte håller med kan ju fundera på varför män inte går omkring i slöja.